En skumpig delad taxi påväg mot Cartagena. En sovande Henry i mitt knä. En Winston frågvis om hur klockan fungerar i Pauls knä. Jag får en lugn stund för mig själv och kan berätta igen om våra dagar i Colombia.
Vi möttes av 34 gradig hetta när vi gick ner för flygplanstrappan. Vi åkte i en likadan skumpig delad taxi direkt till industristaden Barranquilla. Den enda skillnaden var att jag hade ett halvt säte att dela med Henry eftersom den svettiga flintskallige mannen bredvid mig inte skulle få plats där annars. Jag hade också en av våra väskor som huvudstöd. Barnen älskade det. Friheten att få röra sig fritt under hoppande färd trots att de var begränsade till att få göra det på oss föräldrar.
Barranquilla är vad jag tror är en typisk Colombiansk storstad. Höghus, dyra restauranger och smoggen från fabrikernas skorstenar i horisonten. Vi har inget intresse att utforska den förutom att göra det vi är här för - besöka hängmattefabriken och hitta något trevligt att göra tillsammans med barnen. Poolen, lekplatsen i McDonalds och den lokala hamburgerkedjan El Corral blir våra tillhåll då vi inte är på fabriken. På El Corral måste jag krypa in i en slags nätbur för att kunna hjälpa in Henry i bollbadet. Alla lekplatser är inhängnade. De som är utomhus omges av höga metallstängsel med elektriskt stängsel högst upp på. Jag vet inte hur man kommer in i dem. Jag tror inte vi vill in där ändå. B
Vi dubbelammar i bollbadet i neonljusets sken, sen går vi.
Hotellfrukosten består av frukt, formbröd som är sött och torrt, bakelser vi inte vill äta och feta varmrätter; korv, kött, potatis, flingor och ägg. Våra luncher och middagar består av skräpmat som inte är gott. Min kyckling på restaurangen igår var rå. Colombiansk mat är inte god. Förutom den hemlagade maten vi fick på José's strandhus är jag inte så imponerad av den colombianska maten. Vi missar nog något.
9:e mars
Henry sover, winston klipper och ritar. En lugn stund för mig igen på hotellrummet i Cartagena. Undrar hur länge den varar.
Vi ska lämna Cartagena snart. Kryssningsbåten borde ha lagt till nu.
Jag känner mig färdig med Cartagena men inte Colombia. Hit ska vi åka igen snart. Om vi inte redan hade planerat vår rutt hade jag gärna kommit tillbaka efter ett par veckor för att jobba med hängmattekollektionen och katalogen. José har tillverkat hängmattor i fabriken här i 35 år och har aldrig utvecklat någon liknande hängmatta. Återstår att se om vår idé är helt puckad eller om vi kommit på en helt banbrytande hängmatta som alla vill ha. Vi får se. Ni får se sen.
Cartagenas gamla stad är lite som Gamla stan i Stockholm fast som i en jättestor bastu. Med irriterande försäljare som förföljer. Och lite dyrare än hemma. Föredrar gamla stan på hemmaplan. Har sett rätt många spanska kolonialstäder och de ser ungefär likadana ut.
Så vi gav oss iväg på en utflykt - till Isla de Rosario. Inte hotellets dyra utflykt utan den bussen som kanske är 50 år gammal med öppna sidor som naturlig luftkonditionering och som barnen lätt kunde ramla ur. Med spännande genomresa bland Cartagenas slum och hamndistrikt. Lukten, smutsen, kontrasterna mot hemlandet. Ungefär så som fattiga länder i Asien. Vi åkte bilfärja. Om den nu kan kallas så. En plattform som var lagom lång för en och en halv buss. En tredjedel av bakpartiet på vår buss stack utanför kanten. Bussen lutade rätt kraftigt åt vänster. Varför är de inte oroliga? Jag påpekade det. Ingen brydde sig. Adrenalinet rusade medan jag förbestämde hur jag skulle simma med Henry om bussen skulle ramla av. Nu gick färjan. En liten båt i roddbåtsstorlek med vanlig motor styrde plattformen mot andra sidan. En gemensam suck av lättnad så fort vi körde av plattformen på andra sidan.
Isla de Rosario har lång vit strand kantad av palmer och hundratals små hyddliknande restauranger. Det är hit den kolombianska massan åker på sin söndagsutflykt. Vi hyrde ett litet bord med stolar under en presenning. Vi var de enda vuxna personerna på hela långa stranden som byggde sandslott och grävde små bassänger åt barnen. Vi hade grävt upp hela vår bit av stranden vilket irriterade försäljarna som inte kunde köra där med sina skottkärror. Som i sin tur hade irriterat oss och nu hade vi roligt åt det.
Idag är sista dagen i Cartagena. José och hans familj kom hit till hotellet imorse för att vinka av oss. Väskorna står packade. Jag väntar på att Henry vaknar så ska vi ta en sista titt på Cartagena innan vi far vidare mot Aruba, Curacao, Bonaire, Venezuela och slutdestinationen Panama på den här delen av resan.
Hasta luego
